Kokaiin

Klockan är halv 4. Har legat vaken i snart 2 timmar tror jag. Mitt huvud går inte att kontrollera för tillfället. En miljon tankar som snurrar runt och vägrar försvinna så jag kan få sova.
Måste verkligen lida utav ångest. Jag har ångest över allt nu.
Jag har ångest över att klockan är mycket och jag borde sova, ska upp och jobba snart. Börjar halv 9. Jag har ångest över att behöva gå till jobbet, inte det att jag inte gillar de, eller nej det gör jag inte. Börjar tom börja ledsna på folket nu och inte bara själva jobbet. Ångest över att behöva sitta i kassan. Ångest över att kanske råka sälja ut till en kontrollant.
Måste skaffa mig ett nytt jobb, men vad? Det vet jag inte. Jag vet inte alls vad jag vill göra med mitt liv. Inte alls. Ska jag börja plugga nånting? I så fall vad? Ska jag leta efter något annat jobb, men i så fall vad ska jag leta efter? Ska jag bara skita i allting och åka utomlands några månader och trava runt och se världen?
Har ångest över att jag måste ta tag i så mycket här hemma och i huset. Men nu är ju i alla fall budgivningen på gång på pappas hus. Men än har vi inte sålt de. Sen börjar samma process igen, över att rensa igenom allting i mammas hus och börja fixa och dona för att kunna få ut de på försäljning också. Försöka få till köket och badrummet här uppe så det är fräscht. Sen över att behöva fixa en lägenhet. Gärna nära centrum. Försöka skicka över bilder på de gamla möblerna till någon snubbe som kan sånt där gammalt och kan värdera det, så vi vet vad vi ska sälja det för. Så vi inte blir blåsta över de. Måste lägga in massa annonser typ också. Sälja massa grejer osv. Bah orkar inte tänka på allt som måste göras!
Måste skaffa körkort, det är ett stort bekymmer jag har just nu. Måste måste måste skaffa. Men jag vill ju inte bara köra för trafikskola, utan även privat. Men med vem? Ingen som kan eller vill. Kommer inte att ha råd över att lägga alla pengar på de. Skulle vara bra att ha det nu, så man skulle kunna åka och fixa grejer man inte orkar ta bussen för att göra. Så som att åka till Gränby för att klippa mig. Ser ut som ett troll. Måste klippa mig!
Har ångest bara över att jag måste klippa våran gräsmatta. Har ingen gräsklippare så där är största problemet. Det är typ en meter snart, okej jag överdriver lite, men näst intill fan. Att behöva se det varje dag och se hur fult och ovårdat allt ser ut får en bara att inte vilja gå utanför dörren. Sen att de har bytt ut lampan ute. Den har ju varit trasig ett bra tag. Men nu har de tydligen fixat den och den lyser ju nästan upp hela kvarteret. Pinsamt fan. Lyser upp hela vårat hus och grannens och hela vägen osv. En hel sol där inne.
Bara genom gratisbio får jag ångest näst intill. Att de inte registrerar mina poäng som jag rent ut sagt kämpar för att få. Skit grejer! Att folk får hem presentkort hit och dit hur lätt som helst, medans jag kämpar på och inte ens får mina poäng. Vad är det för stil?
Jag och mamma skulle ju fixa mig typ en skönhetsoperation för min hudsjukdom. Men det kommer aldrig hända. Kommer få se ut så här resten av mitt liv. Ångest! Vad är oddsen för att jag ska få en sjukdom som drabbar 1 person på 10 år? Varför?
Sen kommer vi ju till den där kära omtalade Mr L. Varför kan jag inte bara låta det gå över? Varför ska jag behöva gilla fanskapet såpass mycket som jag gör? Det är inte lätt att släppa nånting man hållit kärt så pass många år som jag gjort. Helst av allt skulle jag bara vilja stryka han från mitt liv. Men ändå inte. Han äger en såpass stor del av det. Han är en av mina bästa kompisar som jag kan berätta allting för osv. Varför blev det helt plötsligt så mycket "så pass"? Aja, det funkar inte längre. Att behöva bli sårad gång på gång. Kan inte bara mina känslor släppa? Eller att det blir som det var förut, det var ju så bra då. Fast det var ju jag som skrota det. När man inte är van att bli älskad, förstör man bara för sig själv. Vilket jag gjorde, och det misstaget kommer jag ångra resten av mitt liv. Marre säger att jag förtjänar nåt bättre, men jag vet inte. Jag behöver ju honom!
Jag skulle behöva gå till tandläkaren också. Men vem fan har råd att punga ut flera hundra kronor, ibland flera tusen kronor på en tandläkare? Vart är dagens samhälle på väg nånstans? Typ 500spänn för en undersökning? What?
Jag åker ju till Thailand den 23dec och kommer hem den 7jan. Jag vill inte de längre. Eller jag vill åka dit, men inte över jul, nyår och min födelsedag. Dom tre högtiderna liksom som man går och väntar på hela året ska jag nu fira utomlands i ett annat land. Utan mina vänner. Utan att kunna ringa Mr L på nyår. Vilket blivit som en tradition dom senaste åren. Att inte kunna sitta hemma hos syrran och öppnar julklappar efter Kalle och julmaten. Bara att jag kommer missa Kalle iår får jag ångest över. De ska man se på julafton. Men nu kommer det ju inte gå. vaffan!
Att jag är ensam gör inte saken bättre. Både mina föräldrar gick bort förra året. Vad är oddsen? hallåå? Förstår inte. Okej, jag har ju brorsan och halvsyrran, men ändå. Det är ju inte samma sak. Saknar att bara komma hem från jobbet och sätta mig i soffan och berätta dagen för mamma. Eller att varje liten mutter jag hittar ger jag till pappa och han blir lika glad varje gång.
Bara att jag slösade bort 3 år av mitt liv på gymnasiet gör det inte bättre det heller. Valde helt fel skola och helt fel program och inriktning. Helst av allt skulle jag vilja gå om gymnasiet, men det är lite sent att tänka på det nu när jag tog studenten för 2år sen. Men och andra sidan, om jag inte hade börjat på den där värdelösa skolan hade jag säkert inte haft mina flickor idag, Marre och Terra. Båda är guldvärda och jag älskar dom!

Nu är klockan kvart över fyra och här sitter jag än. Kanske man borde stänga ner locket för den här stunden och återkomma med mitt ångesthandlande imorgon? Tror jag gör det och försöker sova några timmar till. Hoppas jag lyckas. Är förbannat kallt här. Vet inte hur man sätter igång värmen. Måste be brorsan om det...

Godnatt...